Hmmfph! När man trodde att man hade en dålig dag så får man reda på att någon man bryr sig om har en sämre dag. Tyvärr gör ju inte det min dag bättre.
#¤/&%!
torsdag 31 januari 2008
tisdag 22 januari 2008
En mening.
Frieda hade lyssnat uppmärksamt på honom, hon strök honom sakta över armen och sade att hon tyckte precis som han, men kanske överdrev han i alla fall medhjälparnas olater, de var unga pojkar, leklystna och lite enfaldiga, för första gången i tjänst hos en främling, lössluppna från den stränga slottstuken och alltjämt en smula uppspelta av det och förvånade; därför hittade de ofta på dumheter som det var rimligt att man förargades över men som det var förnuftigare att skratta åt.
Så här i efterhand är det i jämförelse med meningar som denna som det känns löjligt att jag så sent som i gymnasiet fick klagomål för att använda för lång och invecklad meningsbyggnad.
fredag 11 januari 2008
Man frågar sig gång på gång..
En frågeställning till er som tycker att 50-åringen gjort rätt när han tog lagen i egna händer.
Betänk att trakasserierna pågått under en längre tid. Om man antar att det hela hanterats som det bör åtminstone till en början så har familjen polisanmält det. Pojkarnas föräldrar lär ha blivit informerade om inte annat genom polisen eller om5 50-åringen gjort vad de flestra andra gjort och klagat till busfrönas föräldrar. Rykten sprider sig snabbt och något som pågått så här länge lär med tiden ha blivit allmän kännedom på orten. Ändå fortsatte det.
(Utvikning. Här är i min mening det egentliga problemet. Varför fortsatte det? Hade inte föräldrarna någon pli på sina ungar? Ungar tappar normalt intresset ganska lätt - var familjen verkligen så tacksamma att jäklas med? Och i förlängningen, när de inte själva kunde lösa problemet på ett moget sätt - vad gjorde samhället?)
Jag tänkte våga mig på att likna det med att det förekommer mobbing i en skolklass. Ett gäng utsätter en person i klassen för taskigheter och resten av klassen blundar. Lärarna blundar. En dag i ett trängt läge så rinner bägaren över. I kombination av rädsla och vrede knivhugger personen en ur gänget och hugger efter ytterligare en som försöker ta sig därifrån. Jag kan inte sätta fingret på var liknelsen felar men jag är övertygad om att reaktionen skulle bli ett ramaskri med extrainsatt föräldramöte och en storm av kritik mot skolans personal. Jag tror inte att någon skulle säga "Bra jobbat! Där visade du dem var skåpet ska stå." till ungen.
Med sin hämningar dämpade av mediciner och alkohol hamnar 50-åringen i ett trängt läge och står upp för att försvara sig själv och sin avkomma. Han handlar på instinkt. Tack vare alkoholens dämpande effekt håller instinkten i sig så länge att han hinner ladda om utan att få sinnesnärvaro att väga in det instinktivt felaktiga i att döda.
Nu kommer jag att glida bort från vedertagna fakta och spekulera. Jag antar att om familjen hade haft någon mer på sin sida hade de inte varit ensamma om att vara offer. Varför skulle en enda en av alla dem som vänt dem ryggen under så lång tid bjuda in dem till att vara med i gemenskapen nu? Visserligen är skuldkänslor en stark drivkraft och nog lär myndigheter som tidigare försummat sina åtaganden rikta särskild uppmärksamhet åt familjen nu, men det handlar egentligen inte om omtanke utan att det skulle se illa ut annars.
Så till den egentliga frågeställningen. Frågan kan tyckas retorisk men är snarare en uppmaning att säga emot mig om jag har fel i ovanstående. Tror du att 50-åringen kommer att bli mer involverad i bygemenskapen eller mer utstött efter det här? Om jag var en granne som skulle vilja låna lite mjölk så skulle jag välja ett annat hus att gå fram till dörren och knacka på.
Betänk att trakasserierna pågått under en längre tid. Om man antar att det hela hanterats som det bör åtminstone till en början så har familjen polisanmält det. Pojkarnas föräldrar lär ha blivit informerade om inte annat genom polisen eller om5 50-åringen gjort vad de flestra andra gjort och klagat till busfrönas föräldrar. Rykten sprider sig snabbt och något som pågått så här länge lär med tiden ha blivit allmän kännedom på orten. Ändå fortsatte det.
(Utvikning. Här är i min mening det egentliga problemet. Varför fortsatte det? Hade inte föräldrarna någon pli på sina ungar? Ungar tappar normalt intresset ganska lätt - var familjen verkligen så tacksamma att jäklas med? Och i förlängningen, när de inte själva kunde lösa problemet på ett moget sätt - vad gjorde samhället?)
Jag tänkte våga mig på att likna det med att det förekommer mobbing i en skolklass. Ett gäng utsätter en person i klassen för taskigheter och resten av klassen blundar. Lärarna blundar. En dag i ett trängt läge så rinner bägaren över. I kombination av rädsla och vrede knivhugger personen en ur gänget och hugger efter ytterligare en som försöker ta sig därifrån. Jag kan inte sätta fingret på var liknelsen felar men jag är övertygad om att reaktionen skulle bli ett ramaskri med extrainsatt föräldramöte och en storm av kritik mot skolans personal. Jag tror inte att någon skulle säga "Bra jobbat! Där visade du dem var skåpet ska stå." till ungen.
Med sin hämningar dämpade av mediciner och alkohol hamnar 50-åringen i ett trängt läge och står upp för att försvara sig själv och sin avkomma. Han handlar på instinkt. Tack vare alkoholens dämpande effekt håller instinkten i sig så länge att han hinner ladda om utan att få sinnesnärvaro att väga in det instinktivt felaktiga i att döda.
Nu kommer jag att glida bort från vedertagna fakta och spekulera. Jag antar att om familjen hade haft någon mer på sin sida hade de inte varit ensamma om att vara offer. Varför skulle en enda en av alla dem som vänt dem ryggen under så lång tid bjuda in dem till att vara med i gemenskapen nu? Visserligen är skuldkänslor en stark drivkraft och nog lär myndigheter som tidigare försummat sina åtaganden rikta särskild uppmärksamhet åt familjen nu, men det handlar egentligen inte om omtanke utan att det skulle se illa ut annars.
Så till den egentliga frågeställningen. Frågan kan tyckas retorisk men är snarare en uppmaning att säga emot mig om jag har fel i ovanstående. Tror du att 50-åringen kommer att bli mer involverad i bygemenskapen eller mer utstött efter det här? Om jag var en granne som skulle vilja låna lite mjölk så skulle jag välja ett annat hus att gå fram till dörren och knacka på.
Är det helg snart?
Igår kväll var det bastukväll med SOF. Det blev lite att dricka och mycket snack. Nu, morgonen efter, känner jag mig fortfarande så där härligt len och fin. Kroppen är så där härligt avslappnad och trött på ett skönt sätt. Att jag strax ska gå till jobbet sjunker inte riktigt in. Är det inte helg snart?
torsdag 10 januari 2008
Doomed if you do doomed if you don't
SvD skriver idag om att förbud mot plastpåsar införs på olika ställen utomlands.
Huvudet på spiken. Om vi förbränner färre påsar så blir det mindre av de där sakerna i högerledet av reaktionen. Mindre av både koldioxid och energi. Jösses! Man lyckas med konststycket att lyfta fram dessa två iaktagelser som om de inte hade något koppling till varandra samt att både fördömma och prisa förbränning av plastpåsar.
En annan notis jag gjorde var att man inte kan återvinna plastpåsar. Annat än genom energiåtervinning. Men som hörs på namnet så är ju inte det en form av återvinning.
Vidare kan man fråga sig om det gör det någon skillnad för miljön om jag använder samma plastpåsar som jag bär hem livsmedel i som soppåsar eller om det är bättre att jag köper en rulle plastpåsar för det ändamålet.
I valet mellan papperspåse eller plastpåse bör man välja papper även om det går åt ungefär lika mycket energi under själva tillverkningsprocessen. Eftersom plast innehåller olja genererar den koldioxidutsläpp när den väl förbränns. Papperspåsen tillverkas av trä som ju går att återanvända till annat.
[..]
Bionedbrytbara plaster kan även komposteras vilket kan leda till att energiåtervinningen som kommer från förbränningen av plastpåsar blir mindre.
Huvudet på spiken. Om vi förbränner färre påsar så blir det mindre av de där sakerna i högerledet av reaktionen. Mindre av både koldioxid och energi. Jösses! Man lyckas med konststycket att lyfta fram dessa två iaktagelser som om de inte hade något koppling till varandra samt att både fördömma och prisa förbränning av plastpåsar.
En annan notis jag gjorde var att man inte kan återvinna plastpåsar. Annat än genom energiåtervinning. Men som hörs på namnet så är ju inte det en form av återvinning.
Vidare kan man fråga sig om det gör det någon skillnad för miljön om jag använder samma plastpåsar som jag bär hem livsmedel i som soppåsar eller om det är bättre att jag köper en rulle plastpåsar för det ändamålet.
Två fel gör inte ett rätt.
Den omskrivna 50-åringen och hans familj har fått sina rättigheter kränkta under en längre tid och den allmänna uppfattningen är att samhället inte har gett dem tillräckligt stöd. Rättsväsendet har inte fyllt sin roll. Polisanmälningar mot ynglingarna har inte fått deras trakasserier att upphöra. För den oinsatte så urartade det hela och gick så långt att 50-åringen skjutit en av dem till döds och skadat ytterligare en.
Man kan och bör fråga vad olika myndigheter gjort. Vad hade kunnat göras för att avstyra den här utvecklingen och upptrappningen? Så väl den trakasserade familjen som de övriga pojkarna och deras familjer bör rannsaka sig själva. Har de tagit kontakt med och informerat myndigheter? Har 50-åringen varit i kontakt med föräldrar till busungarna? Vad gjorde i så fall de föräldrarna åt saken? Hur har något sådant här kunnat pågå och trappas upp under över ett års tid? Varför reagerade ingen?
Om man kollar vad som skrivs i gammelmedia och på bloggar så är det uppenbarligen mycket känslor kring det här fallet. Pressen rapporterar att vandalisering, hot och påtryckningar har riktats mot fallets åklagare och domare. Suck. Ett fel blir inte mindre felaktigt för att man begår fler fel.
Från domstolsförhandlingarna rapporteras att försvaret hävdar självförsvar och att 50-åringen inte gjort något fel. Åklagarsidan yrkar på mord och säger att det inte finns några förmildrande omständigheter. Bullshit säger jag. Ingen av parterna kan ju tro på vad de själva säger.
För mig är det skrämmande att många anser att mannen gjort rätt. En av de faktorer som väger tungt emot att han skulle ha gjort rätt är uppgiften att han har laddat om vapnet. Efter att ha skjutit en av snorungarna har jag svårt att tänka mig att de övriga skulle vara så morska att de utgjort en fara för mannens liv. Att den skadade 16-åringen är skjuten i ryggen talar för att det antagandet är korrekt. Så vad det handlar om är hur långt man ska få gå i att försvara sina rättigheter. I det här fallet skulle man kunna säga att det handlar om hur långt man får gå för att försvara sina ägor, även om det är att trivialisera frågeställningen. Hur som helst. Friheten från intrång kan ju inte rimligen få väga tyngre än friheten från att bli beskjuten och som i det här fallet dödad.
Diskutionen kring att förverka sina rättigheter när man bryter mot lagar eller inverkar på andras friheter blir obehaglig när man drar den så här långt. Vi har redan det vi kallar nödvärn i Sverige. Att utvidga den rätten så att det blir tillåtet att ta någon annans liv om de inkräktar i ens hem är så dåligt priorititerande att man egentligen inte borde behöva bemöta det. Det vore att kraftigt undervärdera ett liv i jämförelse med materiella tillgångar.
En sak som jag undrar över och anser har stor betydelse är hur situationen var inför skotten. Jag jämför med vad jag minns från skyddsvaktsutbildningen i lumpen. Som skyddsvakt får man vid behov ta till våld men det måste vara proportionerligt. Föreläsaren förklarade genom att prata om vad han kallade våldstrappan. Vid hotfull situation börjar man med de mildare åtgärderna och trappar upp vid behov. Som exempel på en akut situation valdes att en person kommer springandes beväpnad med kniv mot dig. Upptrappning i det läget blir i tur och ordning: Med kommandon förmå personen att stanna. "Halt! Stopp! Stanna!". Nästa steg blir att använda hot om våld "Halt! Jag skjuter skarpt!" därefter varningsskott, dvs skarpt skott men ej mot person. Endast om inget av tidigare hjälper eller om man pga tidsbrist inte hinner med går man vidare till att öppna eld mot person. Något som då bör göras på ett sätt så att det försätter personen ur hotfullt skick men utan att tillfoga allvarligare skador än nödvändigt. Här finns det tyvärr anledning att tro att 50-åringen tog till våldshissen, att våldet inte var i proprotion till den fara han utsattes för.
Professorn Per Bauhn skriver "förbrytarens rättigheter gäller hela vägen in i offrets vardagsrum. Det må vara en form av jämlikhet, men den inbjuder inte till respekt." men jag håller inte med. Vi pratar om rätten att inte bli fråntagen sitt liv här. Felet består i att man inte får mer respekt i faktiska termer av att inte respektera någon annan. Oavsett om han hamnar i domstol eller ej för att skjuta den där personen vardagsrummet så har han fortfarande haft inbrott. Att formulera om lagar så att man på Judge Dredd-manér får - utan påföljd - döda en annan person för att de begår hemfridsbrott i ett land som inte har dödsstraff låter orimligt. Det är det också. Nödvärn ska i min mening inte ha att göra med på vilken geografisk position man befinner sig utan helt och hållet bero hur utsatt läge man befinner sig i. Eller med alternativ formulering, hur stor nöd man befinner sig i. Att försvara att en privatperson efter eget godtycke delar ut straff som inte ens finns på den juridiska straffskalan är fel. Fruktansvärt fel.
Självklart finns det massvis med detaljer som jag inte känner till om det här fallet och det är jag medveten om. Men som det ser ut från mitt perspektiv är det här en tragisk historia där det har begåtts fel efter fel. Inte ett rätt.
Man kan och bör fråga vad olika myndigheter gjort. Vad hade kunnat göras för att avstyra den här utvecklingen och upptrappningen? Så väl den trakasserade familjen som de övriga pojkarna och deras familjer bör rannsaka sig själva. Har de tagit kontakt med och informerat myndigheter? Har 50-åringen varit i kontakt med föräldrar till busungarna? Vad gjorde i så fall de föräldrarna åt saken? Hur har något sådant här kunnat pågå och trappas upp under över ett års tid? Varför reagerade ingen?
Om man kollar vad som skrivs i gammelmedia och på bloggar så är det uppenbarligen mycket känslor kring det här fallet. Pressen rapporterar att vandalisering, hot och påtryckningar har riktats mot fallets åklagare och domare. Suck. Ett fel blir inte mindre felaktigt för att man begår fler fel.
Från domstolsförhandlingarna rapporteras att försvaret hävdar självförsvar och att 50-åringen inte gjort något fel. Åklagarsidan yrkar på mord och säger att det inte finns några förmildrande omständigheter. Bullshit säger jag. Ingen av parterna kan ju tro på vad de själva säger.
För mig är det skrämmande att många anser att mannen gjort rätt. En av de faktorer som väger tungt emot att han skulle ha gjort rätt är uppgiften att han har laddat om vapnet. Efter att ha skjutit en av snorungarna har jag svårt att tänka mig att de övriga skulle vara så morska att de utgjort en fara för mannens liv. Att den skadade 16-åringen är skjuten i ryggen talar för att det antagandet är korrekt. Så vad det handlar om är hur långt man ska få gå i att försvara sina rättigheter. I det här fallet skulle man kunna säga att det handlar om hur långt man får gå för att försvara sina ägor, även om det är att trivialisera frågeställningen. Hur som helst. Friheten från intrång kan ju inte rimligen få väga tyngre än friheten från att bli beskjuten och som i det här fallet dödad.
Diskutionen kring att förverka sina rättigheter när man bryter mot lagar eller inverkar på andras friheter blir obehaglig när man drar den så här långt. Vi har redan det vi kallar nödvärn i Sverige. Att utvidga den rätten så att det blir tillåtet att ta någon annans liv om de inkräktar i ens hem är så dåligt priorititerande att man egentligen inte borde behöva bemöta det. Det vore att kraftigt undervärdera ett liv i jämförelse med materiella tillgångar.
En sak som jag undrar över och anser har stor betydelse är hur situationen var inför skotten. Jag jämför med vad jag minns från skyddsvaktsutbildningen i lumpen. Som skyddsvakt får man vid behov ta till våld men det måste vara proportionerligt. Föreläsaren förklarade genom att prata om vad han kallade våldstrappan. Vid hotfull situation börjar man med de mildare åtgärderna och trappar upp vid behov. Som exempel på en akut situation valdes att en person kommer springandes beväpnad med kniv mot dig. Upptrappning i det läget blir i tur och ordning: Med kommandon förmå personen att stanna. "Halt! Stopp! Stanna!". Nästa steg blir att använda hot om våld "Halt! Jag skjuter skarpt!" därefter varningsskott, dvs skarpt skott men ej mot person. Endast om inget av tidigare hjälper eller om man pga tidsbrist inte hinner med går man vidare till att öppna eld mot person. Något som då bör göras på ett sätt så att det försätter personen ur hotfullt skick men utan att tillfoga allvarligare skador än nödvändigt. Här finns det tyvärr anledning att tro att 50-åringen tog till våldshissen, att våldet inte var i proprotion till den fara han utsattes för.
Professorn Per Bauhn skriver "förbrytarens rättigheter gäller hela vägen in i offrets vardagsrum. Det må vara en form av jämlikhet, men den inbjuder inte till respekt." men jag håller inte med. Vi pratar om rätten att inte bli fråntagen sitt liv här. Felet består i att man inte får mer respekt i faktiska termer av att inte respektera någon annan. Oavsett om han hamnar i domstol eller ej för att skjuta den där personen vardagsrummet så har han fortfarande haft inbrott. Att formulera om lagar så att man på Judge Dredd-manér får - utan påföljd - döda en annan person för att de begår hemfridsbrott i ett land som inte har dödsstraff låter orimligt. Det är det också. Nödvärn ska i min mening inte ha att göra med på vilken geografisk position man befinner sig utan helt och hållet bero hur utsatt läge man befinner sig i. Eller med alternativ formulering, hur stor nöd man befinner sig i. Att försvara att en privatperson efter eget godtycke delar ut straff som inte ens finns på den juridiska straffskalan är fel. Fruktansvärt fel.
Självklart finns det massvis med detaljer som jag inte känner till om det här fallet och det är jag medveten om. Men som det ser ut från mitt perspektiv är det här en tragisk historia där det har begåtts fel efter fel. Inte ett rätt.
tisdag 8 januari 2008
Mitt i prick
En ny favoritlåt smög sig på mig. Jag fastnade för texten till den här låten och satte den på repeat för att lyssna ordentligt på lyriken. Ju mer jag lyssnar på den desto mer träffande känns den.
Av texten framgår varför jag avstår från att dedikera den.
Av texten framgår varför jag avstår från att dedikera den.
Har du leg?
Övernitiska kontroller av legitimation är det visst inte bara jag som råkat ut för eller förvånats över.
Jag funderar fortfarande vad som hänt om jag inte haft något leg med mig den där gången frågan dök upp först efter att jag bekräftat kortköpet.
Jag funderar fortfarande vad som hänt om jag inte haft något leg med mig den där gången frågan dök upp först efter att jag bekräftat kortköpet.
söndag 6 januari 2008
Waiting for the Night
Årsbästa..
Dagens löprunda står sig än så länge som årets bästa men den lär inte klara att hålla positionen längre än det dröjer till nästa gång jag ger mig ut och springer. Natten till idag kom det några centimeter snö så underlaget kunde ha varit mindre halt. Tokmycket folk som var ute och gick. Det lilla uns av förståelse jag har för dem hamnar i skymundan av irritation när några jobbiga människor envisas med att fortsätta gå flera i bredd även när de får möte. Det är tråkigt att av alla man mötte så är det idioterna man minns.
lördag 5 januari 2008
Angående årsberättelsen
Någon gång i höstas (sensommaren?) fick jag idéen att jag skulle skriva en årberättelse för 2007 vid nyår och därefter göra det till en tradition. Det var i samband med en hemresa som idéen ploppade upp i mitt huvud och innan tåget var framme flera timmar senare så hade jag skrivit ner en hel del stödord och lösryckta meningar för att stolpa upp vad som hade hänt under våren och så pass långt in på sommaren som hade hunnit passera. Självklart kom jag att minnas den där textfilen i mellandagarna. Att jag sov just i egen liten stuga i bortre änden på tomten kanske inte hade så mycket med det att göra egentligen men nog hade man gott om tid att reflektera över både det ena och andra när man låg där och skulle somna.
Som synes har jag inte publicerat någon årsberättelse. Jag har inte heller skrivit den. För stunden väger jag olika anledningar emot varandra för att komma på vilken anledning som känns bekvämast för att inte skriva den. Rebellen i mig är lite mot att göra saker bara för att man ska göra dem på bestämda dagar. En perfektionistisk inre röst säger att det redan är ett misslyckande att inte ha skrivit årberättelsen. "Ähh, bättre sent än aldrig." säger en tillbakalutad inre röst klysigt, som om den inte orkar formulera sig med egna ord. Ambitiöst nog har jag lust att skriva på engelska. Frågan om språkval påminner om något jag redan borde omvärderat. Vem skriver jag för? Vid ett antal tillfällen har jag kommit på mig själv med att ha publicerat sådant jag skrivit för att "skriva av mig" som var mer personligt än jag egentligen haft för avsikt att publicera på en blogg. I ett ögonblick av självkännedom så är jag inte bekväm med att låta känslorna styra utan vill att mina beslut ska vara överlagda. Det kanske inte alltid är det bästa men så fungerar jag.
{insert glätt övergång om att 'en bild säger mer än tusen ord' utan att skämmas}
I slutet på förra året skaffade jag en ny kamera men belade mig själv med köpstopp inför jul. Med kameran kom bara ett litet minneskort så det var omständigt att bara kunna ta några få bilder innan det var dags att ladda över till dator och frigöra utrymme. Med mig hemhem hade jag ett 32 MB kort i kameran och ett 2 GB memory stick att föra över bilderna till. Jag var lite nervös att ingen skulle nappa på minneskort som julklapp. Jag gick i funderingar kring vilken butik man skulle kunna panikköpa kort i på juldagen men det visade sig att jag oroade mig i onödan. Med mig hem efter ledigheten hade jag två stycken minneskort på 2 GB, varav det ena helt fyllt, ett på 32 MB och hyfsat mycket bilder på USB-minnet. Efter att ha laddat över allt till datorn och rensat bort en del dåliga bilder så är det 3,5 GB kvar. Ett antal videoupptagningar tar upp mycket av utrymmet och det finns en hel del kvar som går att gallra bort, men nog blev det en del bilder.
Ett urval (mestadels miljöbilder) har jag laddat upp till Panoramio. De av mina bilder som är taggade med [Jul], [Långfärdsskridsor] eller [Bollnäs] är nytagna. När jag väl hade fått upp farten laddade jag upp lite andra bilder. Bland annat [Midsommar] i Åmot förrförra året och några solnedgångar från fiskeresan till Norge förra året.
Även till picasaweb har jag laddat upp bilder sedan sist. För ovanlighets skull har jag även valt att lista bildalbumen öppet. Vanligtvis brukar jag var en sådan fegis när det kommer till det.
I samband med att jag laddade upp stillbilderna från Nightwishs spelning i början på december laddade jag även upp några klipp och uppdatera posten med länkar.
Som synes har jag inte publicerat någon årsberättelse. Jag har inte heller skrivit den. För stunden väger jag olika anledningar emot varandra för att komma på vilken anledning som känns bekvämast för att inte skriva den. Rebellen i mig är lite mot att göra saker bara för att man ska göra dem på bestämda dagar. En perfektionistisk inre röst säger att det redan är ett misslyckande att inte ha skrivit årberättelsen. "Ähh, bättre sent än aldrig." säger en tillbakalutad inre röst klysigt, som om den inte orkar formulera sig med egna ord. Ambitiöst nog har jag lust att skriva på engelska. Frågan om språkval påminner om något jag redan borde omvärderat. Vem skriver jag för? Vid ett antal tillfällen har jag kommit på mig själv med att ha publicerat sådant jag skrivit för att "skriva av mig" som var mer personligt än jag egentligen haft för avsikt att publicera på en blogg. I ett ögonblick av självkännedom så är jag inte bekväm med att låta känslorna styra utan vill att mina beslut ska vara överlagda. Det kanske inte alltid är det bästa men så fungerar jag.
{insert glätt övergång om att 'en bild säger mer än tusen ord' utan att skämmas}
I slutet på förra året skaffade jag en ny kamera men belade mig själv med köpstopp inför jul. Med kameran kom bara ett litet minneskort så det var omständigt att bara kunna ta några få bilder innan det var dags att ladda över till dator och frigöra utrymme. Med mig hemhem hade jag ett 32 MB kort i kameran och ett 2 GB memory stick att föra över bilderna till. Jag var lite nervös att ingen skulle nappa på minneskort som julklapp. Jag gick i funderingar kring vilken butik man skulle kunna panikköpa kort i på juldagen men det visade sig att jag oroade mig i onödan. Med mig hem efter ledigheten hade jag två stycken minneskort på 2 GB, varav det ena helt fyllt, ett på 32 MB och hyfsat mycket bilder på USB-minnet. Efter att ha laddat över allt till datorn och rensat bort en del dåliga bilder så är det 3,5 GB kvar. Ett antal videoupptagningar tar upp mycket av utrymmet och det finns en hel del kvar som går att gallra bort, men nog blev det en del bilder.
Ett urval (mestadels miljöbilder) har jag laddat upp till Panoramio. De av mina bilder som är taggade med [Jul], [Långfärdsskridsor] eller [Bollnäs] är nytagna. När jag väl hade fått upp farten laddade jag upp lite andra bilder. Bland annat [Midsommar] i Åmot förrförra året och några solnedgångar från fiskeresan till Norge förra året.
Även till picasaweb har jag laddat upp bilder sedan sist. För ovanlighets skull har jag även valt att lista bildalbumen öppet. Vanligtvis brukar jag var en sådan fegis när det kommer till det.
 |
| x-mas -07 |
I samband med att jag laddade upp stillbilderna från Nightwishs spelning i början på december laddade jag även upp några klipp och uppdatera posten med länkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)