När resan är äventyret

Allt verkade bra till en början redan innan vi lämnat Linköping så var det på väg utför. Tåget rullade in på stationen med god marginal - ungefär en kvart innan avgång. Jag kollade min platsbiljett och hittade rätt vagn på direkten. Hälsade på svenskt vis - genom att nicka och mumla - på min bordsgranne som också var tidigt ombord på tåget. Av med ytterkläder, fram med bok och fika samt undan med packning. Då kommer en konduktör in och motar vänligt men bestämt ut oss. Vagnen vi sitter i ingår inte i tågsätet och ska inte lämna Linköping. Åtminstone inte på avgångstid.
De digitala skyltarna visar alltså fel. På perrongen råder kaos. En av tågets dörrar är ur funktion. Massvis med förvirrade resenärer som inte vet vart de ska ta vägen eller hur de ska ta sig dit. Efter att ha frågat mig fram så sätter jag mig hur som helst i vagnen skyltat fyra för den borde motsvara vagn ett som det står på min biljett. Där träffar jag på min tidigare bordsgranne igen. Om man bortser från att uppläsningen av färdväg innehöll en aldrig tidigare skådad mängd konstpauser så förflöt resan nästan som vanligt. Fram till Södertälje.

I Södertälje står vi still väldigt länge. Efter ett tag tar jag ur hörlurarna och frågar medpassagerarna om det har hörts något meddelande om varför vi inte rör oss. Ingen har uppfattat något utrop. Några minuter senare får vi höra att det är problem att få in ett trappsteg. Någon minut efter det hörs nästa meddelande. Tåget på andra sidan perrongen tar er till Stockholm. Hur ni tar er vidare därifrån kommer ni att få instruktioner om innan ankomst till Stockholm. Kaos. Det andra tåget var inte tomt innan alla passagerare från vårt tåg började tränga sig in. En mamma med dotter uppskattar inte kort varsel och det tar en liten stund för henne att samla ihop alla tillhörigheter, få på den lille ytterkläder igen osv. Jag dröjer mig kvar och hjälper henne lyfta barnvagnen. Därmed hamnar jag sist ombord på det nya tåget och får tillbringa resan till Stockholm i trappstegen innanför ytterdörren. Grubblar fortfarande om det var med ironi i rösten konduktören uppmanade oss att se över våra sittplatser en sista gång innan avstigning.

Blir hänvisade till Uppsalapendeln. Ytterligare instruktioner kommer att ges ombord innan ankomst till Uppsala. Frågar tågvärden om vi ska välja någon speciell vagn. Hon ser frågande ut och ringer upp sin central(?). Vi överhör halva konversationen och hon låter inte övertygad om att det finns något anslutande tåg vidare från Uppsala men lägger så småning om på och säger åt oss att ta plats på i valfri vagn.

Strax innan Uppsala träffar jag genom ovanlgia omständigheter på en tjej jag känner. Vi gick i samma klass i grundskolan och har inte setts på många år. Så väntan i Uppsala upplevs som förhållandevis kort. Väl ombord så måste ersättningståget som ska ta oss till Gävle först backa ut från Uppsala på grund av ett spårfel. När vi till slut kommer till Gävle har anslutningståget sedan länge gått och istället väntar bussar. Även om bussen gör sitt bästa för att köra in tid så är det närmare två än en timme försenad jag slutligen anländer. Planen när jag gick direkt från jobbet till tåget var att jag skulle lägga mig i en fem timmar lång koma och vakna upp hemhemma. Nu blev det inte riktigt så men motgångarna till trots så var jag på riktigt bra humör när jag kom fram. Anledningarna till det är främst resesällskapet men även en viss glädje över att det äntligen var över.