Frieda hade lyssnat uppmärksamt på honom, hon strök honom sakta över armen och sade att hon tyckte precis som han, men kanske överdrev han i alla fall medhjälparnas olater, de var unga pojkar, leklystna och lite enfaldiga, för första gången i tjänst hos en främling, lössluppna från den stränga slottstuken och alltjämt en smula uppspelta av det och förvånade; därför hittade de ofta på dumheter som det var rimligt att man förargades över men som det var förnuftigare att skratta åt.
Så här i efterhand är det i jämförelse med meningar som denna som det känns löjligt att jag så sent som i gymnasiet fick klagomål för att använda för lång och invecklad meningsbyggnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar