Två fel gör inte ett rätt.

Den omskrivna 50-åringen och hans familj har fått sina rättigheter kränkta under en längre tid och den allmänna uppfattningen är att samhället inte har gett dem tillräckligt stöd. Rättsväsendet har inte fyllt sin roll. Polisanmälningar mot ynglingarna har inte fått deras trakasserier att upphöra. För den oinsatte så urartade det hela och gick så långt att 50-åringen skjutit en av dem till döds och skadat ytterligare en.

Man kan och bör fråga vad olika myndigheter gjort. Vad hade kunnat göras för att avstyra den här utvecklingen och upptrappningen? Så väl den trakasserade familjen som de övriga pojkarna och deras familjer bör rannsaka sig själva. Har de tagit kontakt med och informerat myndigheter? Har 50-åringen varit i kontakt med föräldrar till busungarna? Vad gjorde i så fall de föräldrarna åt saken? Hur har något sådant här kunnat pågå och trappas upp under över ett års tid? Varför reagerade ingen?

Om man kollar vad som skrivs i gammelmedia och på bloggar så är det uppenbarligen mycket känslor kring det här fallet. Pressen rapporterar att vandalisering, hot och påtryckningar har riktats mot fallets åklagare och domare. Suck. Ett fel blir inte mindre felaktigt för att man begår fler fel.

Från domstolsförhandlingarna rapporteras att försvaret hävdar självförsvar och att 50-åringen inte gjort något fel. Åklagarsidan yrkar på mord och säger att det inte finns några förmildrande omständigheter. Bullshit säger jag. Ingen av parterna kan ju tro på vad de själva säger.

För mig är det skrämmande att många anser att mannen gjort rätt. En av de faktorer som väger tungt emot att han skulle ha gjort rätt är uppgiften att han har laddat om vapnet. Efter att ha skjutit en av snorungarna har jag svårt att tänka mig att de övriga skulle vara så morska att de utgjort en fara för mannens liv. Att den skadade 16-åringen är skjuten i ryggen talar för att det antagandet är korrekt. Så vad det handlar om är hur långt man ska få gå i att försvara sina rättigheter. I det här fallet skulle man kunna säga att det handlar om hur långt man får gå för att försvara sina ägor, även om det är att trivialisera frågeställningen. Hur som helst. Friheten från intrång kan ju inte rimligen få väga tyngre än friheten från att bli beskjuten och som i det här fallet dödad.

Diskutionen kring att förverka sina rättigheter när man bryter mot lagar eller inverkar på andras friheter blir obehaglig när man drar den så här långt. Vi har redan det vi kallar nödvärn i Sverige. Att utvidga den rätten så att det blir tillåtet att ta någon annans liv om de inkräktar i ens hem är så dåligt priorititerande att man egentligen inte borde behöva bemöta det. Det vore att kraftigt undervärdera ett liv i jämförelse med materiella tillgångar.

En sak som jag undrar över och anser har stor betydelse är hur situationen var inför skotten. Jag jämför med vad jag minns från skyddsvaktsutbildningen i lumpen. Som skyddsvakt får man vid behov ta till våld men det måste vara proportionerligt. Föreläsaren förklarade genom att prata om vad han kallade våldstrappan. Vid hotfull situation börjar man med de mildare åtgärderna och trappar upp vid behov. Som exempel på en akut situation valdes att en person kommer springandes beväpnad med kniv mot dig. Upptrappning i det läget blir i tur och ordning: Med kommandon förmå personen att stanna. "Halt! Stopp! Stanna!". Nästa steg blir att använda hot om våld "Halt! Jag skjuter skarpt!" därefter varningsskott, dvs skarpt skott men ej mot person. Endast om inget av tidigare hjälper eller om man pga tidsbrist inte hinner med går man vidare till att öppna eld mot person. Något som då bör göras på ett sätt så att det försätter personen ur hotfullt skick men utan att tillfoga allvarligare skador än nödvändigt. Här finns det tyvärr anledning att tro att 50-åringen tog till våldshissen, att våldet inte var i proprotion till den fara han utsattes för.

Professorn Per Bauhn skriver "förbrytarens rättigheter gäller hela vägen in i offrets vardagsrum. Det må vara en form av jämlikhet, men den inbjuder inte till respekt." men jag håller inte med. Vi pratar om rätten att inte bli fråntagen sitt liv här. Felet består i att man inte får mer respekt i faktiska termer av att inte respektera någon annan. Oavsett om han hamnar i domstol eller ej för att skjuta den där personen vardagsrummet så har han fortfarande haft inbrott. Att formulera om lagar så att man på Judge Dredd-manér får - utan påföljd - döda en annan person för att de begår hemfridsbrott i ett land som inte har dödsstraff låter orimligt. Det är det också. Nödvärn ska i min mening inte ha att göra med på vilken geografisk position man befinner sig utan helt och hållet bero hur utsatt läge man befinner sig i. Eller med alternativ formulering, hur stor nöd man befinner sig i. Att försvara att en privatperson efter eget godtycke delar ut straff som inte ens finns på den juridiska straffskalan är fel. Fruktansvärt fel.

Självklart finns det massvis med detaljer som jag inte känner till om det här fallet och det är jag medveten om. Men som det ser ut från mitt perspektiv är det här en tragisk historia där det har begåtts fel efter fel. Inte ett rätt.