Det är lätt att klaga

Att skriva är svårt. Rättare sagt så är det en konst att formulera sig väl. Jag vet med mig hur länge jag kan sitta och väga formuleringar mot varandra. Men, som vi alla vet är det lättare att klaga när man står på läktaren, sitter i baksätet, motsvarande. Man kanske inte nödvändigtvis hade kunna göra det bättre själv men anser sig ändå ha fog för att klaga när de högavlönade idrottarna i din favoritklubb presterar sämre än förväntat. Samma sak är det med författare. Man förväntar sig helt enkelt att de ska kunna skriva bra. Något som gått i tryck förväntar man sig mer av.

Jag började nyss på en ny bok - Borta för alltid av Harlan Coben. Hur jag än klurar på det så förstår jag inte vad författaren/översättaren hade i åtanke när de skrev följande om vad man vet om den försvunne brodern.

Nästa iaktagelse ägde rum fyra år senare i Barcelona. Ken hade hyrt - för att citera tidningsartiklarna - "en hacienda med havsutsikt" (Barcelona ligger inte vid havet) tillsammans med - jag citerar igen - "en slank, mörkhårig kvinna, möjligen en flamencodansös". En semestrande Livingstonbo uppgav att han faktiskt sett Ken och hans kastilianska älskarinna äta middag på stranden.

Det första jag reagerar på är en still undran vad den där stora pölen öster om Barcelonas stadskärna är för något. Medelhavet kanske inte är ett hav.
Anmärkning nummer två rör kvinnans ursprung. Nu kan det ju mycket väl vara så att författaren vill påpeka att kvinnan inte är från trakterna kring Barcelona, Katalonien. Kastilien är regionen där Madrid är huvudort. Om författaren verkligen är medveten om vad han skrev där, vad var det för syfte? Små irriterande detaljer som är ovidkommande för historien men tar fokus ifrån berättelsen.


Boken jag nyss läste ut heter Falska förespeglingar och är skriven av Leena Lehtolainen. Det är en finsk kriminalroman. För er som är bekanta med de - vad jag har hört och inte kan annat än hålla med om - typiskt svenska särdragen att inte bara lösa fallet utan även blanda in en massa om kommisariens privatliv så är det samma sak i den här boken. På samma sätt som man tröttnar på att Wallander kämpar med spriten och Beck överbeskyddar sin avkomma så brottas huvudpersonen Maria Kallio med att vara kvinna. I boken ges få exempel på att hon skulle bli särbehandlad pga kön men desto fler gånger får man ta del av hennes tankegångar. Min upplevelse är att hon tänker väldigt mycket på att hon är kvinna men att hennes omgivning behandlar henne utifrån sin yrkesroll alternativt roll i familjen/vänskapen. Skulle hennes omgivning ha behandlat henne annorlunda än någon annan i hennes situation/roll så antar jag att det i så fall skulle bero på personlighet snarare än kön.

Varför hade jag inte utbildat mig till till exempel barnmorska, där hade man fått vara med och skapa liv istället för att städa undan dödens spår!

Läs citatet igen och tänka på Beck eller annan valfri karaktär från valfri kriminalroman. Hur många kan du föreställa dig som grubblar på att bli just barnmorska istället? Sedan kan man ju reflektera över formuleringen att "städa undan dödens spår" när man talar om att lösa ett fall. Städa undan spåren är väl knappast polisens uppgift? Det är ju snarare vad den skyldige misslyckades med att göra.