Missriktat beteende

Igår hade jag svårt att somna. Tankarna var många och gick åt vilt skilda håll. Plötsligt var lampan tänd igen och jag hade sträckt mig efter block och penna. De stödord jag klottrade ner blev ganska många och blocket började mer och mer likna brainstorming från något kreativt projektmöte. Steck och pilar både kors och tvärs för att indikera på samband mellan både det ena och det andra.

De mönster och slutsatser jag såg igår känns inte lika självklara nu. Ju mer jag överanalyserar desto mer komplex ter sig situationen och ju svårare blir mina reaktioner och känslor att tolka. Att självkännedom skulle vara något man lär sig med åren är ju rent ut sagt bullshit.


I många avseenden är jag mer social än vad jag har varit på senaste tiden. Ett tecken är att fler telefonnummer till släktingar finns med på telefonräkningen och att det står högre tal bredvid familjens nummer. För att vara jag, som nästan uteslutande brukar vara en som hänger med, känns det väldigt trevligt att istället vara en som bjuder in. Nu senast whiskykväll med några få kompisar och här näst glöggafton med folk från jobbet. Till och med gentemot mitt ex har jag varit förhållandevis social iaf jämfört med den tiden då jag bara ville lägga locket på.

När det gäller att vara social finns det ett tydligt undantag. Det är ju henne jag helst av allt skulle vilja ägna min tid med. Ändå är det någonting som gör att jag inte vågar komma nära. Jag vet inte om det egentligen är ett Nej eller ett Ja som skrämmer mig mest. Egentligen är nog det farligaste att jag inte riktigt vet hur frågan lyder. Bara det att jag oroar mig över ett svar tyder på att jag tankegångarna ligger långt före verkligheten.